Anländer till Gisenyi

Sitter på bussen till Gisenyi och försöker fixera blicken på naturen utanför. Vi kom ombord bussen i Kigali i sista sekund innan regnet började ösa ner. Molnen hängde tunga och låga över bergen och vinden yrde upp sand och skräp på planen där bussar stod uppställda. Människor hade kryssat emellan med sina korgar på huvudet och bärandes på varor att sälja till passagerarna.

I Kigali hade vi besökt Norrsken, en svensk start-up organisation för entreprenör och som också verkar under parollen "Africa's biggest hub for entrepreneurs" i Rwanda. Vi träffade Che, som arbetar där och vi hade ett mycket givande och intressant samtal. Förhoppningsvis kommer vi att kunna kontakta honom lägre fram för råd och kontakter i vårt arbete med unga kvinnor.

Efter cirka tre timmas körande stannar vi på Musanze busstation, många ska av och vissa kommer ombord. Utanför fönstret står en stor kärra full med tunga säckar. På säckarna och bredvid kärran står säkert tjugu män i beigea overaller som sliter i dem och i varandra, nästan så att slagsmål uppstår. Jag frågar Mudi vad som står på. De är ute efter jobb och slåss om att få tag i en säck som de sedan kan frakta iväg. Och jag förstår, att få detta jobb vid detta tillfälle kan betyda mat för denna dag.

Nu har vi ett par dagar på oss att förbereda oss för första kursen som börjar på måndag. Och dagen därpå möts vi upp med packade väskor och beger oss den timmes långa promenaden till Baho Neza centrer. Vi tar en genväg över en bebyggd kulle där många av de allra fattigaste bor. När vi har kommit ner på andra sidan berättar Mudi om de kommentarer han hör när vi passerar. Många förstår inte varför en mzungu (en vit människa) går här. Deras slutsats är att denna mzungu måste vara jättefattig, varför annars gå genom detta område när det finns så många andra bättre och bekvämare sätt att komma fram på.

Vi fortsätter och går förbi en kvinna som utan resultat försöker trösta sin lilla dotter som gråter hejdlöst! Plötsligt får hon syn på mig och använder sig av den beprövade undanmanövern på barn, att avleda uppmärksamheten. Hon pekar och vänder barnet emot mig och utropar; titta en mzungu, var på barnet genast tystnar och istället stirrar på mig med stora förvånade ögon.

Väl vid centret träffas vi alla tre, Radjabu, Mudi och jag. Det känns fint att vi är samlade igen och åter kan gå igenom alla praktiska detaljer inför kommande kurs. Stolar ska bokas och hämtas, muggar och vatten ska handlas in. Vi planerar för vad vi ska bjuda på för snacks och vi måste gå igenom undervisningsmaterialet.

Ja, nu är det bara att kavla upp ärmarna och sätta fart!