Första pilotprogrammet i Rwanda

Vår första workshop.

Lördagen den 17 april, fick jag skjuts till bussen mot Arlanda, fullständigt packad, med resväskor! Två väskor à 23 kg, ett handbagage à 7 kg samt en handväska innehållande två datorer och tre mobiler. Själv såg jag ut som en Michelingubbe med hatt, då jag klätt mig med dubbla lager och tjock jacka för att ytterligare kunna ta med mig lite till. Efter en post på Facebook hade jag fått så mycket kläder, böcker, strykjärn, dator att jag var tvungen att sålla ut det jag kunde ta med. 

Men efter slit och släp satt jag till slut på planet mot Kigali, Rwanda! Veckan innan jag reste till Rwanda hade Mudi och Radjabu fortsatt med alla förberedelser inför kursen i Gisenyi och dagen efter att jag hade anlänt till Kigali kom Mudi dit och det var jag så tacksam för. Det är lätt att känna sig lite ensam med alla beslut och speciellt nu i främmande land. Vi träffade först vår eventuella samarbetspartner Yvette, grundare av Save Generation Organization, som vi hade ett fyra timma långt möte med. Vi träffade då också hennes team och satte in dem i vårt pilotprogram. Dagen därpå hade vi en frukost på det svenska residenset där vi träffade ambassadören Johanna Leugue och hennes medarbetare Gabrielle Tillberg och berättade för dem om vårt projekt. Efter ytterligare ett möte med Yvette åkte vi den fyra timmars långa bussresan till Gisenyi där vi hade ett par dagar på oss att förbereda allt. Vi inhandlade köksutrustning, hyrde stolar, ordnade med en gasspis och ingredienser till dagens första lunch, som vi gemensamt skulle laga; risotto med grönsaker. Dagen innan första dagen för utbildningen var jag nervös. Faktiskt kände jag lite av samma nervositet som innan ett uppträdande. Man har gått igenom allt sitt material, man har övat och övat och övat. Och så står man där och ska kliva upp på scenen fast med känslan av - Jag har glömt allt! Vad var det jag skulle göra? Vad var det jag skulle säga? Men det finns ingen återvändo, det är bara att kliva upp! 

Samma morgon satt elva förväntansfulla unga kvinnor och väntade på oss. Kvinnorna kom från olika byar och kände inte varandra, två kom med sina små barn på ryggen. De tittade blygt, men nyfiket på varandra och var så positiva till allt. Vi delade ut block och penna samt häftet som vi skrivit. Det innehöll allt vi skulle prata om under hela kursen, vikten av hälsa, träning, näringslära och massage. Och inte minst att vi lever ett bättre liv när vi skrattar och kramas (corona till trots) De följande dagarna började vi med att leka, den första dagen med namnlekar och svårast att komma ihåg alla nya namn var nog för mig.... Sedan följde lite näringslära och matförberedelser. Och plötsligt befann jag mig i en situation jag aldrig kunnat drömma om! 

Att stå framför en publik och tala om och laga mat! Med sleven i högsta hugg! Jag hade så lätt att identifiera mig med Tareq Taylor! Och att stå och laga mat för mer än ett halvt tjog människor, utan rinnande vatten, inget avlopp, på ett provisoriskt bord med en gasspis, ja, det var en spännande utmaning. Och dessutom utan att kunna göra sig det minsta förstådd. Men risotton brändes inte vid och alla lät sig väl smaka. Nå ja, tyvärr inte alla. Det visade sig ju att vi hade lyckats pricka in Ramadan så varken Mudi, Radjabu eller fyra av kvinnorna fick äta. Och tyvärr slickades skålarna så inget blev över för dem att ta med sig hem. Efter vår måltid introducerade Radjabu massage och jag har inte en aning om vad han sa. Vi hade sju intensiva dagar framför oss, där vi varje dag började med Mudi som höll i lekar och akrobatik. Och det blev så tydligt vad leken behövs! 

Hur den lösgör vårt sinne och hjärta. Som vi skrattade. Jag hade fått med mig träningskläder som nu kvinnorna kunde byta om till och plötsligt blev alla så fria till kropp och själ. Det var så underbart att se dem släppa sina roller som kvinnor och bara vara fria individer. Jag måste säga att det rwandiska köket inte är så spännande....Oftast äter man på landsbygden kokta bönor, potatis, kassava, ris, spaghetti, matbananer och en och annan överkokt grönsak. Frukt betraktas som barnmat och grönsaker som medicin. Men, detta överflöd av fantastiska råvaror! Deras avokados, mango, ingefära, passionsfrukt, bananer, tomater..... Om de bara visste hur rika de är! Men de flesta är väldigt konservativa och gör exakt vad deras föräldrar gör som gör vad deras föräldrar gjorde. Och kunskapen om vitaminer är väldigt låg. Så min uppgift var att visa dem deras rikedom och introducera nya kombinationer av maträtter där de kan använda sig av det de har omkring sig. En dag skulle vi laga spaghetti med tomatsås. Jag frågade hur de brukade äta spaghetti och de svarade att de äter spaghetti med....potatis....eller med ris! Vi hackade upp ett ton med färska solmogna tomater, gul lök och massor med vitlök och lite morötter och kryddade med salt peppar och lite oregano. 

En dag gjorde vi en guacamole på deras enorma avokados med vitlök i. Men då plötsligt säger några av kvinnorna att de nu inte kan äta vitlök och jag undrar varför. Jo för att de har mens, jag undrar vad kopplingen är. Då berättar de att när man har mens så blöder man mer om man äter vitlök och att om man har ett sår så ska man inte heller äta vitlök för då kan man förblöda. Detta hade doktorn sagt. Ingen rök utan eld tänkte jag och kollade Google. Mycket riktigt, har man någon form av blödarsjuka eller annat problem med koagulationsförmågan ska man inte ta vitlökskapslar, däremot är det ingen fara att använda vitlök i matlagning, då mängden vitlök är så liten. Jag förklarade, allt med Mudis hjälp, men för deras skull gjorde vi en guacamole utan vitlök också.